Vänta är inte min starka sida...

Snor dagens rubrik rakt av från facebook, men ja vänta är inte min starka sida, och just nu gör jag en massa väntande. Och även om man säger att väntar man på nått gott väntar man aldrig för länge, så hade jag hellre fått allt nu. Mitt lilla glädje sprut häromdagen var nog lite som att ropa hej innan man går över bron. Visst jag har funnit ett problem, och bortsett från hur dåligt man mår av medicinen så är jag mycket piggare. Migränen är där men jag tror att den är på väg bort, jag intalar mig själv detta iallafall.

Så jag väntar på att migränen ska gå bort, jag väntar på att jag ska få mina remisser till alla ställen som läkarna tycker att jag ska gå till. Tror faktiskt att min läkare är dr House "in desguise", han verkar vara villig att gå till botten med detta problem. Nu har han fått för sig att mina problem kan grundas i B12 brist, så här ska göras gastroskopi och skoloskopi.

Jag väntar även på att få gå tillbaka till jobbet, gud vad jag längtar, 36 kvarat är väldigt lite, speciellt när man snart huserat inom den i 4 veckor. Vill få programmera igen, vill jobba!

Nu ska jag till apoteket och hämta B12 tabletter, ska gå på intensiv behandling i en månad och se om det hjälper, håller tummarna till att det ska. Snälla gör det ni med!

Kram

Mot ett ljusare liv, nu kommer vi nån vart

Har ju klagat över min kropp som inte velat vara med mig, har sprungit till läkare som en tok och gång på gång har de givit mig hopp som snabbt blivit släckt. Men idag har jag fått nytt hopp, nu kanske det faktiskt kommer bli bra, inte för att jag inte trott att det ska bli bra, men nu ser jag ett slut på det. Ett slut som dessutom är mycket närmre än jag någonsin trott.

Alla symtom som jag haft har pekat mot en sak, att jag har en underliggande infektion/inflammation som har bråkat, men mina blodprov har sagt helt annat. Alla mina värden har varit bra, lite låga vita blodkroppar men en infektion/inflammation borde ha gett mig höga. Så vi har kliat våra huvuden och läkarna har inte riktigt vetat vad de ska göra med mig. Trodde att det kanske var ärret från den bort opererade visdomstanden som var problemet, det brukar ju sägas att sånt kan ge problem, men inte då, det var så fint så fint.

Men sen började jag få kvinnoproblem, mina menscykler blev kortare och kortare, så tillslut tog jag mig i kragen och gick till gyn för sjuttielfte gången. Hade hört att kopparspiraler kunde ge konstiga menscykler, men att det borde ha rett upp sig efter ett år. Så nu fick jag nog, nu skulle den ut, det kunde ju inte hålla på så. Och där var problemet, jag har en inflammation/infektion i min livmoder, sittandes i kopparspiralen. Så bort med den, i med antibiotika i flickan, flera sorter här tar vi i så vi spricker.

Så jag hoppas att detta är det som ställer till problemet, i annat fall så har jag tagit bort någonting som bråkat iallafall. Är positiv, är glad och börjar känna att det finns ett slut. Kick-ass Mika är sakta på väg tillbaka, känns skönt att äntligen vara på rätt väg igen. Om jag får bestämma så vill jag aldrig vara sjukskriven igen! Nu väntar vi bara på att medicinen ska verka, att migränen ska dra sig tillbaka och att kroppen blir utvilad. Sen är det fullt ös igen!

Kram

Trollen har bosatt sig... i mig...

Ibland undrar jag om jag gjorde något riktigt hemskt i ett tidigare liv, eller vad det är för hemskt jag gjort i detta livet. Det kan inte vara så att man ska ha så här ont hela tiden. Känns lite hemskt att jag börjar vänja mig med att ha ont, för även om jag då och då inte har migrän så är det alltid något annat som gör ont då. Jag vet att jag gnäller, att det finns många människor därute som har det värre än jag. Men vissa dagar så funkar det helt enkelt inte att vara positiv, vissa dagar vill man bara ge upp.

Så ja, jag har ett riktigt bra liv, men vad bra är det med det om man inte kan njuta av det. Jag saknar ork, jag kan inte röra på mig för då gör det bara ont, och idag fungerar inte ens värktabletterna. Så jag får sitta här, försöka komma på något som kan distrahera mig, sova funkar inte, det gör helt enkelt för ont. Suttit och tittat på dr. house, vill ha en egen dr. house, någon som kan hitta vad det är för fel och laga mig. Men jag är ju inte döende, och det finns nog ingen riktig dr.house därute.

Så jag får stå ut, hoppas på att det blir bättre, eller att någonting blir sämre så doktorerna har något att gå på. Men jag behöver lite hjälp att glömma det onda, så om ni kunde komma på roliga saker jag kan sysselsätta mig med som inte kräver någon hjärnkraft (migrän gör det ibland lite svårare att tänka) så hör av er. Behöver er positivism, min börjar tryta. Kram