Ett steg frammåt, två steg tillbaka

Så den där remissen jag väntat på, den som skulle hjälpa att hitta vad det är för fel, den som de skickade fel två gånger och sen glömde skicka den tredje. Det blev ingen remiss, jag får inte hjälp av specialist. Jag är tillbaka i cirkusen som kallas allmänvård, och får sitta och knapra antibiotika för ännu en livmoders inflammation. Sitter här och tårarna bara rinner, jag saknar ork, jag är på slutet av vad jag och min kropp orkar med. Jag klarar inte av mer inflammationer, jag orkar inte med att vara sjuk. Känner mig tom, känner mig ensam. Jag vet att alla mina nära finns här, men de kan inte hjälpa mer än ge mig en kram. Jag behöver mediciner, jag behöver få vara frisk i mer en några veckor. Allt bara blir värre och värre, och jag känner mig bara sämre och sämre. Och mitt i allt detta blir allt mörkt och ljuset är allt längre och längre borta. Jag får inte få en depression i allt detta, jag behöver vara positiv, men det börjar bli svårare. Man får vara ledsen, men det är viktigt att ta tag i det, att gå vidare. Det börjar bli allt svårare. Allt jag vill ha är ett svar, vad är det som är fel? Nu sitter jag bara med gissningar, googlar, vilket i sin tur kanske inte är det bästa. De "bra" autoimmuna sjukdomarna börjar ta slut, börjar bara finnas de läskiga kvar. Allt jag vill är att få leva, att få må bra. En dag kommer jag att få hjälp, en dag, hoppas bara att jag har ork kvar att fajtas då. Kram på er