Ovisshetens land

Läste det här på min vän Kajsas blog idag, och för varje ord jag läste kände jag, jag förstår det här, jag känner så här. Trasigheten man känner när man varit i ovisshetens land alldeles för länge, någonstans inom mig vill jag lägga en tyngd på det, jämföra orsakerna till våra trasigheter, hon har ju ändå haft det värre, men samtidigt det jag känner är riktigt och inga jämförelser i värden gör det mindre riktigt. Jag har fortfarande inget svar, men jag har äntligen fler möjligheter. Tillslut tog överläkaren tag i det, vi har en plan, vi har tre vägar att systematiskt gå och om alla slutar i återvänds gränder så ska vi leta reda på nya vägar att undersöka. Har tagit lite prover, de visar något igen, visar tillräckligt för att jag ska in på magnet röntgen. Jag får upp hoppet igen, ett hopp som måste vara där men som jag också vet gör det svårare när saker och ting inte går som de ska, när proven inte visar det man tror. Jag fortsätter leva mitt begränsade liv i ovisshetens land och hoppas på att snart är det över. Kram och God Jul!

Ett steg frammåt, två steg tillbaka

Så den där remissen jag väntat på, den som skulle hjälpa att hitta vad det är för fel, den som de skickade fel två gånger och sen glömde skicka den tredje. Det blev ingen remiss, jag får inte hjälp av specialist. Jag är tillbaka i cirkusen som kallas allmänvård, och får sitta och knapra antibiotika för ännu en livmoders inflammation. Sitter här och tårarna bara rinner, jag saknar ork, jag är på slutet av vad jag och min kropp orkar med. Jag klarar inte av mer inflammationer, jag orkar inte med att vara sjuk. Känner mig tom, känner mig ensam. Jag vet att alla mina nära finns här, men de kan inte hjälpa mer än ge mig en kram. Jag behöver mediciner, jag behöver få vara frisk i mer en några veckor. Allt bara blir värre och värre, och jag känner mig bara sämre och sämre. Och mitt i allt detta blir allt mörkt och ljuset är allt längre och längre borta. Jag får inte få en depression i allt detta, jag behöver vara positiv, men det börjar bli svårare. Man får vara ledsen, men det är viktigt att ta tag i det, att gå vidare. Det börjar bli allt svårare. Allt jag vill ha är ett svar, vad är det som är fel? Nu sitter jag bara med gissningar, googlar, vilket i sin tur kanske inte är det bästa. De "bra" autoimmuna sjukdomarna börjar ta slut, börjar bara finnas de läskiga kvar. Allt jag vill är att få leva, att få må bra. En dag kommer jag att få hjälp, en dag, hoppas bara att jag har ork kvar att fajtas då. Kram på er

Andas och lever

Har haft en underbar semester, fått massa vila och massa sol. Har kunnat stressa ner och andats. Har fortfarande några dagar kvar, men är på väg hem. Var lite orolig, två veckor utan ordentligt internet, skulle jag klara det? Men mitt internet beroende var mindre än jag trodde, visst har kunnat kolla lite fb och twitter några gånger, när vi varit på äventyr. Tänk att inte ha 3G täckning kan vara så läkande.

Ni kanske märker att jag inte skrivit här så mycket, men mellan youtube och min pysselsida har jag inte haft så mycket tid. Funderade på att lägga ner här, men kom fram till att jag gillar mitt lilla krypin, där jag kan skriva vad jag tänker och tycker. Men blir nog lika långt mellan inläggen, för snart, väldigt snart så dyker kompanionbloggen till min youtube-kanal upp.

Det där med youtube var kul, och jag tror jag ska försöka mig på det lite. Se om jag har vad som krävs, se om jag har staminan och klarar av att planera in det i mitt liv, om jag har ideer nog. Som vanligt kommer allt även länkas på facebook och twitter när det dyker upp.

Och för er som är nyfikna, orsaken till min POF vet vi inte om, kommer nog ta år tills jag får reda på det om jag ens får det, 80% av de som diagnoseras med POF får aldrig nått svar. När det gäller cellförändringarna är det måttliga och jag ska opereras i september. När det gäller allt annat så finns det indikationer på proverna men har tyvärr för få symptom och får vänta tills jag får mer symptom. Så just nu befinner jag mig i limbo, men har bestämt mig att det bara är att kämpa på, detta ska inte få förstöra mitt annars så bra liv! Kram

Värre saker blev värre...

Har försökt hålla det för mig själv, försökt att få grepp om det, men huvudet bara gör en stor röra av det. Så nu skriver vi det här, kanske hjälper det att det få ner det i skrift.

Om ni läst mitt tidigare inlägg vet ni att jag fick ett brev från läkaren om ytterligare tester. Detta är inte för POFen, inte för nått av det som jag tidigare haft problem med. Utan det var svaret från en rutin cellprovtagning, ni vet den som alla tjejer bör göra.

Nu har jag varit på uppföljnings läkartiden, jag har cellförändringar. Ibland undrar jag när allt ska ta slut, när ska kroppen sluta komma på nya sätt att fucka upp sig.

Så cellförändringarna i sig kanske inte är så farliga, man tar bort dem och då brukar de inte återkomma. Men för att ta bort dem så blir det operation, när, var, hur och hur mycket får jag visst vänta några till veckor på att få reda på.

Alla kan säga att det är en enkel operation, du blir sövd, du känner inget och du kan gå tillbaka till jobbet dagen efter. Men jag är rädd, jag har aldrig blivit sövd, närmast en operation jag varit är när de tog ut min visdomstand och det gick så dåligt att de var tvungna att skära bort ytterligare en massa tandkött två år senare.

Sen vet jag inte hur mycket cellförändringar det är, jag vet bara att de syntes i undersökningen och att jag har lämnat biopsier. Jag blev så chockad av att de fanns där att alla frågor jag borde frågat bara försvann ur huvudet. Så jag är rädd och stressad och vill helst att allt detta bara var en dröm som jag kunde vakna upp ur.

Så sorry om jag är lite disträ och minnet kanske inte funkar helt och hållet, men jag är tillbaka på banan snart. Kram

Ytterligare ett slag i magen

Så då var vi där igen, när jag äntligen börjar kunna hantera allt, när jag äntligen har börjat leva igen. Då dimper ännu ett brev ner i lådan, där det står att de behöver kompletterande prover för att se om jag behöver behandling. Det behöver inte betyda något, och det kan betyda allt.
Ibland känns det som Gud sitter där uppe, pekar och skrattar. Men jag vet att allt detta måste ha en mening, jag vet att allt detta stärker mig. För vad har jag ingen aning, men för tre år sen hade jag legat i en hög och gråtit, nu fortsätter jag leva mitt liv och försöker hitta ett sätt att hantera allt. Sorry att jag gnäller lite igen, ska strax ta mig i kragen, men ibland behöver man gråta lite bara för att kunna leva igen. Men det kommer bli bra i slutändan, det måste jag tro. Kram

Ta tag i livet

Jag har gnällt, tråkat och bara varit allmänt grinig. Dags att ändra på det, dags att vända på bladet, börja ett nytt kapitel. Dags att inse att detta är mitt liv, bara att hitta ett bra sätt att leva det. Måste börja röra på mig med, få in lite träning i livet, gå ner de där extra kilona som jag lyckats lägga på mig under de senaste månaderna. Dags att ta tag i livet, styra själv och inte låta livet styra mig. Har pausat livet i väntan på att de ska finna en lösning, får inse att lösningen är långt borta och det bara är att leva. Trycker på play, dags att leva, dags att göra minnen, dags att vara lycklig. För det är ju jag egentligen, har en underbar pojkvän, underbara vänner och ett underbart jobb. Mot ett mer hälsosamt liv, mot sommaren och solskenet. Jag är tillbaka, kram

Hjärtat krossas igen...

Allt går så bra, man tänker inte längre på elefanten i rummet, den finns det men man väljer att låtsas som den inte syns. Men efter 4 veckors väntande på en remiss som inte kommer så börjar man känna sig lite stressad. Sen dimper det oväntande ner, några gamla vänner ska ha barn och helt plötsligt är den där elefanten väldigt synlig. Vill vara glad för dem, barn är underbart. Men jag kan inte ha dem och just nu känns det hårt, känns som någon stampat på ens hjärta. Trodde aldrig någonsin att det skulle kännas så här, jag hade trots allt gjort valet, jag skulle inte ha några barn.

Och jo jag önskar dem all lycka och jag hoppas att det blir underbara barn. Jag vet att båda familjer kommer vara jättebra föräldrar, det är fint att de ska få barn. Min sorg ska inte på nått sätt överskugga detta. Så jag gör det jag gör bäst, jag håller mig undan. Men gud vad ont det gör idag, jag måste lära mig att hantera detta, jag måste lära mig att det är så här det kommer vara. Det som gör ont är att jag aldrig kommer kunna ha egna barn, biologiska barn. Jag sörjer möjligheten, att allt detta innebär så mycket annat jidder är en helt annan sak.

Remissen jag väntar på är för att undersöka varför, varför har min kropp stängt ner i förtid, varför är jag i klimakteriet. Att jag är i klimakteriet är redan bekräftat, att jag inte kommer få några barn. Jag vet att detta är mycket att läsa, tungt till och med, men det här är mitt sätt att hantera det. Mitt sätt att sortera mina tankar, och kanske om jag berättar vad jag går igenom nu, kanske jag kan hjälpa någon annan i framtiden.

Kram